Slap Myself Awake

Man är inte alltid så kaxig när man inte har något verkligt att klamra sig fast vid och skydda sig med.
Man kör några fina små mind games som man tror kommer att rädda en.
Men till slut börjar de falla isär, man försöker desperat lappa ihop dem,
men står snart naken igen.

Man har i alla fall förändringen och sönderfallet
(om än det är en lite underlig ”tröst”).

Man har även sitt eget liv, det här,
just nu åtminstone.

Så vad ska man göra av det?
Vad är det mest autentiska och kreativa man kan göra?

Att öppna sig för detta i varje ögonblick, vaket, sökande, observerande,
är om inte annat rätt intressant.

Det har varit ett intressant år.
Och då menar jag inte direkt i positiv bemärkelse, men inte nödvändigtvis negativ heller.

Först nu har jag fått lite andrum och kan se något som påminner om en glimt av något nytt.

Jag har tagit bort det mesta i mitt liv som hindrar mig, som bara går runt i cirklar, som stjäler min energi och tid…
Det mesta som helt enkelt bedövar mig och får mig att glömma vad som är viktigast i mitt liv.

Min telefon ringer sällan.
Det är sällan någon kommer förbi och hälsar på längre.
Mitt jobb är nu slut.
Övriga ansvar har jag nästan inga.
Jag har inga direkta överflödiga prylar som kräver onödigt underhåll etc.

Jag har landat på det mest väsentliga.
Rent fysiskt är jag nästan helt fri.

Jag är även för det mesta dödsmedveten, och lyckas hålla mig relativt närvarande.

Men missförstå mig inte.
Jag har egentligen inget emot ringande telefoner i sig.
Inte heller vänner, arbete, ansvar, prylar och annat.
Tvärtom, dessa är saker som jag gärna vill ha i mitt liv.
Men saken är att det måste vara på rätt sätt.

Det måste vara i linje med mina högre syften, kreativt, genuint, och ett med flödet.
Det får inte ske på någon större bekostnad av klarhet och medvetenhet.

Tidigare har det mesta bara varit tunga strukturer och bördor och skett på själens bekostnad.
Ej heller egentligen gett något, annat än som små mysiga tidsfördriv.

Det är därför jag har arbetat så hårt med att extrahera mig själv från de flesta sammanhang,
så att jag kan börja om på nytt.

Men jag är antagligen långt ifrån vaken än.

Mentalt är det fortfarande lite av en annan femma.
Jag är trots vissa framsteg fortfarande emellanåt tyngd av vidskeplighet, oro, spekulationer, långa energikrävande tankebanor, och en hel drös med spända och oroliga känslor.
Jag tror fortfarande hela tiden att någonting är fundamentalt fel och att jag måste göra allt jag kan för att göra det rätt.
Jag tror även fortfarande på saker som jag inte har några bevis för.
Jag har inte nått den grad av ”surrender” som krävs än.

Jag har ändå smått vågat börja fundera på vad som komma skall.
Men jag måste vara försiktig med dessa tankar ännu.
Inte riktigt ännu kan jag börja plocka in saker.

Under ett års tid har allting gått ut på att skala bort saker, att bli mindre och åter mindre.
Men nu när jag tror att jag börjar se ett svagt ljus i slutet av tunneln, så har jag börjat spekulera en hel del i vad jag verkligen vill göra av mitt liv.
När jag slutat investera all min energi i att upprätthålla strukturer, falska regler och försvar, vad ska jag då göra av den?

Det är en hel del jag vill.
I grund och botten handlar det om att lära om mig allting från början.
Nu när jag börjar förstå att jag inte vet någonting, eller kan veta nånting,
så börjar det bli dags att skapa saker igen, men denna gång utan att ta det så jäkla allvarligt.

Vägarna ligger öppna…

Men ännu måste tyngpunkten ligga på att eliminera återstoden av mitt skräp.
Innan jag kan börja plocka in sak för sak igen.
Allting ska återspegla klarhet och medvetenhet.
Jag ska först ta upp primärt uppehåll i skådespelaren…
Så att jag aldrig helt och hållet tappar bort mig i karaktärerna igen.

Det senaste året har varit så fruktansvärt tungt.
Bara ett konstant strävande…
jag har aldrig kunnat slappna av riktigt då vad jag än har gjort har överskuggats av mitt sökande.
Ett sökande som dessutom nästan hela tiden känts så stillastående och otillfredsställande.
Jag hör nästan konstant hur klockan tickar i bakgrunden,
och det värsta är att fast det mesta jag tänker på är att försöka öppna upp mitt liv,
har det nästan bara känts som att jag gräver mig djupare.
Och tiden går, går, går.

Men som sagt…
Något nytt är i görningen.
Något händer.

De senaste veckorna har dock varit väldigt intensiva.

Frihetskänsla av sällan skådat slag varvas konstant med perioder av djupt intrasslande i något problem eller noja.
En sak som tycks kunna vara en utlösande faktor var för några veckor sedan när jag gjorde en så kallad ”utesittning”. I samband med det så blev min oro och vidskeplighet och mina falska tankar så betonade och starka att något i mig gav upp. Det känns som att jag släppte en stor laddning med svammel som genomsyrat mitt system.

Efter det så har det fortsatt gå upp och ner.
En dag fri, nästa dyker något upp i min väg som helt konsumerar mig.
Jag sitter och försöker skriva eller fundera ut det…
Och kan emellanåt bara ligga på soffan av spänningar och utmattning,
ibland till så stor grad att jag mår rent av illa.
När jag är i det känns det övermäktigt,
men när jag kommit ur det kan jag knappt komma ihåg vad det var för något.

Och den senaste veckan har ytterligare något hänt.

Jag har börjat ifrågasätta mina motiv, mer än förr.
Trots att jag under ett års tid nu konstant har siktat på att bli ”vaken inom drömmen”, och åter och åter igen utvärderat om jag verkligen vill det…
Så vet jag inte om jag verkligen pallar trycket.

Vad finns det mer att ge upp?
Vad innebär sann surrender egentligen?
Jag är lite rädd.

Jag tänker på min framtid…
Jag har så många drömmar och mål.

Så frågan är: vart är jag? och vart är jag på väg?

Det verkar väldigt uppenbart att jag är på väg mot slutet.
Så mycket vet jag.
Men på vägen dit?

Det här med uppvaknanden hit och dit, jag är så leds på det.
Och jag vet inte om jag är ”game” för det.
Men spela roll vad man kallar det.
Frågan är vad som händer med mitt liv, här och nu.
Det är allt det kommer ner till.
Jag vet att framtiden bara är tankar.
Inget fel i att planera, men det går inte att veta.
Det är inte säkert att jag har många minuter kvar ens.

Det enda jag kan komma på är att fortsätta försöka se klarare.
Identifiera rädsla.
Fördjupa medvetenhet och närvaro.
Observera mig själv och scenen runt omkring mig.
Lära mig navigera.
Förstå hur energi och flöden fungerar.
Och framförallt vara vaken och öppen för att se mina kall och följa min kommande livsväg så som den utvecklar sig. Jag måste lära mig känna igen vad sann vilja är, och följa den.

Och under tiden helt enkelt så gott det går försöka hålla mig cool och se humorn i det hela.

Det är det enda jag kan se just nu.

Igår avled gubben, skojaren, och advaida-mästaren Ramesh Balsekar. http://www.rameshbalsekar.com/

För snart två år sedan befann jag mig i Bombay och fick äran att besöka denne karl.

Det var när jag hade haft mitt intensiva Eckhart Tolle-år, och sedan gått vidare till mer ren neo-advaita.
Men det var även i samma veva som en massa annat hände, främst att jag var inställd på att fysiskt resa och utforska mig själv och världen på så vis.

Tanken med Indien-resan var att sitta en massa Vipassana-meditationer, yoga-retreats och utöver det allmänt utforska livet, andlighet, sex, droger och rock’n'roll. En jäklade blandning med andra ord.
Behöver väl inte säga att det blev ”pannkaka” av allting, och att jag nog möjligen var ännu mer förvirrad när jag kom hem än när jag for. Men det var en väldigt intressant resa hursomhelst!

Jag kan inte påstå att särskilt många av mina mål uppfylldes…
I samma veva som jag kom till Indien och nyligen kommit i kontakt med neo-advaitan så hade mitt intresse för det mesta i meditations- och yogaväg försvunnit.
Detta punkterade ett av huvudsyftena med resan, men resa gjorde jag hursomhelst.
Sex- och kärleksdelen gick åt fanders, och var något jag var tvungen att rannsaka och styra upp när jag kom hem.

Droger och rock’n'roll (ravepartyn) blev det dock en del av.
Så även en del utforskande av andlighet, livet, galna kontakter med människor, och intressanta resupplevelser.
Så visst, något begär tillfredsställdes helt, något annat delvis, och några var på samma nivå eller mycket starkare efter resan.

Hursomhelst, detta blev ett sidospår, åter till Början, och så även slutet!

Jag kom alltså till Ramesh just i denna intressanta period… alldeles i början av resan, och gick på hans satsanger några dagar i sträck, och sedan även en gång i slutet av resan fem månader senare innan jag skulle med flyget hem.

En av de saker som slog mig hårdast var att han själv sade något i stil med ”det är ingen idé att ni är här, jag har inget att lära er, o s v”, men ändå så var det människor som återkommit dit under många års tid.
Detta fick upp mina ögon ännu mer för hur det här yttre sökandet efter de innersta svaren var lönlöst, och hur uppenbart det var att alla ville undvika det och hellre leka sökar-leken.

Jag fick ibland även känslan av att gubben var en tom robot som bara upprepade inrepeterade ord.
Eller att han var helt dement bara att hjärnan på något sätt fungerade på autopilot fortfarande ändå.
Som att ingen var där…
Det mesta han sa kändes som upprepningar, och ibland kändes det som att han bara satt och drev med folk för att han tyckte det var kul och inte hade något bättre för sig.
Men detta är såklart bara mina små tolkningar och känslor, och jag säger det inte i någon negativ bemärkelse heller!
Han sade ändå några intressanta och ögonöppnande saker, på något sätt var det en stark upplevelse.

Jag tror inte att jag kom särskilt mycket närmare mina mål i o m besöket, annat än att jag på allvar förstod att jag inte behöver söka mig till gurusarna för att hitta vad jag söker.
Men jag är högst tacksam för upplevelsen, erfarenheten, och de eventuella små lärdomar jag trots allt fick!

Nu upptäcker jag att vad han pratar om är mycket vid kärnan av vad mitt tema är just nu.
Han pratar mycket om surrender, cosmic law, och liknande saker.
Det gäller att tänka själv, och göra, men jag funderar ändå på att trots allt beställa någon av hans böcker.
Vi får se.

Trots allt är det något intressant med den gamle räven.
Och jag vill utfärda ett stort…….

TACK RAMESH,
VILA I FRID.

Här nedan följer vad jag skrev i min resedagbok efter mitt besök i hans bostad i Bombay:

Han ar mer av en antiguru an en guru. Hans lara gar kortfattat ut pa att jakten pa frihet bara ar ett koncept, over vilket ingen har nagon kontroll hursomhelst. Allt vi kan gora som manniskor ar att tanka, allt ar tankar/koncept/falska forestallningar om verkligheten, och vi ar vara tankar, eller snarare tror att vi ar. Varje person bestar inte av ngt annat an en individuell uppsattning tankar, det ar vad som utgor varenda person, och formar vartenda liv. Vilken sorts tankar man har och tanker beror pa for det forsta gener, och for det andra pragling, kulturell och samhallelig framst, och varenda tanke, vartenda personlighetsdrag star under lagen om orsak och verkan.
Men vart uppstar tankar ifran egentligen, vem tanker tankarna? Ingen! Tankar uppstar fran ingenstans ursprungligen, och de gar alltsa ej att kontrollera. Det finns ingenting bakom tankarna, det finns ingen tankare, det finns ingen dar alltsa.. personen med sin fria vilja ar bara en illussion.
Sa alltsa ar ens liv i princip forbestamt redan, med ingen dar som valjer.
Alltsa finns det inte heller nagat vi kan gora for att bli upplyst… det finns ingen dar som kan valja att gora det, snarare ar det den falska forestallningen egot/personen har att det har kontroll och forstar sig pa saker, genom sitt konceptualiserande, som star ivagen for den ultimata insikten om vem vi egentligen ar. Men att sluta tanka och slappa kontrollen ar ju ocksa bara en koncept ihopkokat av personligheten! Ett ekorrhjul utan utvag alltsa. Sa kontentan i det hela verkar vara att det har bara ar meningslosa tankar och koncept, over vi inte har ngn kontroll hursomhelst, sa nevermind! Hehe.
Det ar inte upp till ngn individ/ego att bestamma sig for att bli upplyst eller ej, det ar ingentinget ur vilket allt slumpmassigt harstammar som avgor – kosmisk lag.

Det lustiga darborta verkar vara att manga refererar till Ramesh som sin ”larare”, och jag har traffat folk darborta som under tio ars tid fran och till har besokt honom. En del av dom jag traffade dar ska stanna dar i flera manader…
Fa se nu… han sager med andra ord att det ar meningslost att folk kommer till honom, att det inte finns nagot att gora, men anda fortsatter folk att komma dit i tron om att fa naganting… nat ar skumt! Men kanske ar det lattare att kora student/larare-spelet an att konfrontera och borja tanka sjalv, det kan mycket mojligt vara boven i dramat.

Hursomhelst sa sager han att medans universum haller pa att bestamma sig for om denna individ ska bli upplyst eller inte i denna livstid sa finns det en sak man kan gora som han kallar ”self-investigation” for att fordriva tiden eller kanske hjalpa universum pa traven lite. Det ar den enda andliga ”tekniken” han lar ut.
Den gar ut pa foljande: satt dig bekvamt och slappna av pa kvallen. Om du behover dricka ett par bars for att slappna av – gor det. Ta en handelse fran dagen som gatt som du ar helt saker pa att det var du som var orsaken till, ett val du gjorde – en handling du utforde. Och fraga dig sjalv: ”vad inuti mig, vem, var det egentligen som gjorde detta?” Du kommer alltid att inse att det uppstod en tanke som ledde till handlingen. Sa vart kom tanken ifran och vem tankte den? Du kommer att upptacka att den uppstod som ett resultat av en annan tanke, och i grund och botten fran ingenstans. Alltsa har du ingen kontroll, alltsa ar du inte den som gor – det finns ingen dar som gor.
Pa sa vis gar upplevelsen av ”icke-jag”, som ligger i karnan av all andlighet, djupare, och egot dor gradvis, tills det helt har forsvunnit och sanningen om vem man ar ar allt som kvarstar.

Jag sager personligen varken att jag tror eller inte tror pa ngt av allt detta. Det ar ju valdigt arligt och valdigt bortom koncept och ideer, men trots allt ar det ju fortfarande anda bara koncept och ideer : ) Intressant att skriva det hursomhelst, fa klarna upp tankarna kring det hela lite.

Det finns kvar en central lös tråd från de föregående två diskussionerna,
som förtjänar ett eget inlägg.

Frågan är vad ett genuint syfte och livsväg innebär, samt vad detta har för relation till den sanna fråga som för stunden verkligen definierar våra egoistiska begränsningar, som jag diskuterade i föregående inlägget, och det som kort sagt brukar kallas för ”surrender” (och alltså uppvaknande inom drömmen).

Jag har under ungefär ett års tid varit lite av ett fan av David Deida’s idéer, i synnerhet de som presenateras i ”The Way of the Superior Man”.
Kort sagt kan man säga att huvudidén i boken är att det viktigaste för att bli hel och leva fullt ut är att hitta sitt ”Core Purpose”, med andra ord sitt högsta syfte i livet, och sedan eliminera alla ursäkter och hinder som står i vägen för att följa det till 100%.

Nu är frågan hur detta står i förhållande till att leva vaket, genuint, efter sitt ”högre jag”, samt hur det här med ens för tillfället faktiska egoistiska begränsningar kommer in i bilden.

Det hela är ganska enkelt när jag tänker efter.
Full surrender, att lämna över sig till anden, sitt ”högre jag” eller whatever, måste innebär ett automatiskt strömlinjeformande med ens högre syften. När man faller inåt istället för att streta emot flödet så kommer man att leva sin genuina livsväg per se.

En surrendered person känner automatiskt av högre flöden och blockeringar och navigerar därefter, utan egoistiskt rädslobaserat strävande.
Denna person ser/upplever/känner vad som är rätt och vad dennes mer genuina begär verkligen är, och förverkligar dem.
Det som står i vägen för ens mer genuina begär är ofta falsk tro om rätt och fel, och åtföljande känslomässiga bindningar vilket bygger på vana/programmering/mönster, och försvaras pga. rädsla, för förlust, osäkerhet, avidentifiering (i grund och botten helt enkelt döden).
Troligen kan även en mer egobaserad person känna vad denne på en djupare nivå vart denne dras och verkligen vill göra, men hindras hursomhelst av ovanstående anledningar.

Men om vi ska introducera det här med definierandet av den egoistiska begränsningen, vad händer då?
Det är samma sak… det är de egoistiska begränsningarna som håller en instängd, varav deras förstörande resulterar i surrender.

Att lokalisera, genomlysa och ge upp ens egoistiska begränsningar leder till surrender, vilket leder till att bli ett med sin genuina livsväg / högre syften.

Så… för att ta en titt på det här i dess mest extrema ljus, vad har upplysning för förhållande till allt det här?

Dessa föregående steg går alltså ut på att rena och förenkla jaget så mycket som det går, helst tills det är helt transparent och så ett med verkligheten som det går.

Upplysning kommer in i bilden när jaget helt tas bort. Det delar i mångt och mycket samma väg som ovanstående processer, bara att det till slut helt sonika försvinner.

Detta var en bra liknelse, och helt klart enklare än föregående i ”uppvaknande INOM VS FRÅN”-tråden.

Förra inlägget väckte några intressanta insikter om sökandet efter svar.
Jag tror att jag kan fortsätta tänka mig ut ur mina problem, på det sätt som jag gjort hittils.
Att om jag bara tänker nog långt, nog hårt, så kommer jag att komma fram till en lösning.
Men stämmer det verkligen?

Jag har från och till, tänkt mer eller mindre aktivt i många år nu, men aldrig har jag hittat några varaktiga svar.
Allt som händer är att jag tappar fotfästet och blir än mer osäker än tidigare.
Och så sitter jag och förbannar mig själv för att jag inte är smart och stark nog att tänka hårdare,
så att jag verkligen kommer fram till lösningen.
Vilket leder till att jag fortsätter i samma mönster, utan att verkligen komma framåt.

Jag har även en konstant genomgripande känsla när jag tänker och skriver av att jag ljuger.
Att jag på något sätt vet att jag hittar på, och försöker göra allt för att bevisa att jag inte gör det.
Som att jag vet att jag är skyldig men försöker slingra mig fri med alla till buds stående medel.

Men finns det verkligen några svar?
Rent logiskt så är allting bara koncept, små strukturer, som därmed är dömda att dö.
Men ändå så fortsätter jag.
Jag hoppas att jag ska lyckas förstöra tankar, med hjälp av tankar,
och således bli fri.
Men utan att lyckas i någon större grad.

Det hela måste betyda något av följande:
Antingen så är det så att jag inte tänker nog hårt, så hårt och hänsynslöst att hela tankestrukturen krackelerar och bara verklighet återstår.
Eller så borde jag bara strypa tankarna i sin vagga, låta dem dö innan de uppstår, med andra ord vara i konstant meditation.

Eller, kan det helt enkelt vara så att jag tänker på fel saker, och tänker på fel sätt?

Det första är en möjlighet, jag har provat det till en viss del, och det kan mycket väl fungera att köra på den metoden.
Men intellektet verkar vara en jäkla evighetsmaskin… det verkar som att jag kan hålla på att tänka hur länge som helst då det finns oändligt med saker man kan tänka på i oändligt många variationer.
Däremot finns det ju en möjlighet att om man totalt ger upp alla hämningar och verkligen tänker så hårt, kaotiskt och vilt som det bara går, att hela tankestrukturen skulle överhettas ganska fort och falla sönder.
Det är dock inte alls säkert, risken är att tänkandet saknar slut, eller att det skulle bli mer rörigt och destruktivt än vad som krävs för att uppnå mina syften.

Det andra är också en möjlighet, det har jag också provat en hel del. Men det är inget som har fungerat.
Tvivel uppstår alltid… tvivel, och åter tvivel.
Då kan jag köra på stilen att:
”Det här tvivlet som uppstår i mig nu är ytterligare bara ett falskt koncept som jag släpper”.

Det här är schysst… det kan ge rejäl frid och riktigt lugn.
Men för mig slutar det alltid med:
”Men varför ska jag behöva hålla mig lugn och hålla undan alla tankar, är inte det ytterligare falsk kontroll?”,
”tänk om det verkligen är så att…. o s v”, och tänkandet är igång igen.

Detta är en väldigt grundläggande konflikt som har utspelat sig inom mig i många års tid nu.
Varför har jag inte tagit en närmare titt på det här tidigare? Hehe snacka om idiot.

Det är en sak som sakta börjat gå upp för mig på senaste…
Och det är vad det egentligen är som definierar en RELEVANT fråga?

Man kan fråga sig oändligt många saker, och söka oändligt mycket svar.
Men vad är en äkta, giltig, viktig fråga, egentligen?

Ta föregående inlägg till exempel…
Under en lång tid går jag och är orolig, spänd…
Sedan identifierar jag vad det är som gnager i mig.
Sedan går jag under en hel veckas tid och vrider och vänder och analyserar,
skriver, raderar, skriver om o s v, orolig till tusen.
För att bara i slutändan inse att jag inte ens vet om det existerar någon fråga i första hand.

Det är allt det här onödiga tids- och energigrävande svamlet som måste få ett slut.
Om jag ska tänka så måste jag börja göra det effektivt och på rätt sätt,
annars så kommer jag vara helt gråhårig innan jag fyller trettio.

Som en skänk från ovan så slog jag igår upp Spiritually Incorrect Enlightenment på måfå,
och där är kapitlet ”shadow dwellers”, som handlar om just detta.
Faktiska framsteg handlar varken om att söka svar eller fråga frågor,
det handlar om att definiera DEN RÄTTA FRÅGAN, som definierar ens egoistiska begränsningar.
Det står att det alltid bara finns en korrekt fråga,
och genom att identifiera den så har man identifierat det hinder som håller en tillbaka.
Och genom att se detta hinder klart och tydligt med fullt fokus,
så underminerar och eliminerar man det automatiskt.

Jag känner igen det här delvis.
Det är det jag hela tiden försöker göra,
huvudfrågan för mig är alltid: ”vad är egentligen frågan?”.
Om jag inte hela tiden försöker hålla mig till det grundläggande problemet,
så blir jag förlorad i alla underfrågor och underproblem,
i den här ”bevisa sig oskyldig”-grejen,
och vaknar upp efter ett tag ännu mer förvirrad och utmattad än tidigare,
ännu mindre kapabel att fokusera mitt medvetande på det som verkligen är viktigt.
Men jag tror inte jag gör det nog…
Jag måste definitivt göra det här mer framöver… mycket mer.
Bra att jag kom på det.

Men S I E talar även mycket om att när väl den rätta frågan är identifierad,
och genomskådad, så kommer den och hela det berg med underfrågor och inbillade problem som det utgör grunden till,
att genomskådas och brännas ner till aska på ett ögonblick.
Detta är inget som jag i princip nånsin upplever.
Det är ytterst sällan jag får några rejäla AHA-upplevelser som tar mig till en helt ny nivå.
Det kan ju som sagt bero på att jag inte tänker nog fokuserat och rakt på sak, utan faktiskt förlorar mig i en massa trams en stor del, ja nu när jag tänker efter, kanske största delen av tiden.

För mig är det dock mer som att jag tappar kontrollen, men inte helt så att jag verkligen kan släppa det.
Jag identifierar ett grundläggande problem som utgör stommen till många andra,
och jag börjar tappa förmågan att förstå varför det egentligen är relevant,
jag kan inte hitta några faktiska anledningar och egentliga bevis till varför det skulle vara ett problem.
Men det får mig inte att genomskåda det i en blixt av insikt, utan snarare att, ja tappa greppet om det,
ibland så pass att jag glömmer bort det och gör något annat.
Men oftast ligger det ändå där i bakgrunden någonstans, och kommer ändå tillbaks förr eller senare,
om än inte lika intensivt.

Men jag inser att jag helt enkelt måste börja bli mer medveten.
Sluta låta tankarna härska över mig.
Använda dem på ett fokuserat och samlat sätt.
Om jag inte har den korrekta frågan, så ska jag ge fan i att försöka tänka ut något.
Jag ska nu framöver ta ett steg tillbaka…
och låta uppmärksamheten vara i sitt fristående läge,
hela tiden riktat mot antingen närvaron i nuet, eller sökande efter den rätta frågan.

Är detta att banga ur kampen, försöka upprätta falsk kontroll, manipulera verkligheten?
Jag tror inte det… det är det enda sätt jag kan se att sluta förlora mig i de ändlösa distraktionerna, sömnaktiga tankegångarna, och bli närvarande i vad som verkligen sker här och nu, samtidigt som det kan få min patetiska lilla hjärna att utnyttja sin skarpaste klarsyn.
Jag tror att istället för att undvika de vassa kanterna så är detta ett sätt hitta dem.
Det viktiga är inte hur mycket eller hur hårt man tänker, utan att man tänker på rätt sätt.
Det hela kommer såklart ner till att återigen, helt enkelt vara ärlig, släppa sitt svammel och krascha ner i verkligheten.

Det här kan vara ett sätt att kombinera de till synes motsatta metoderna jag beskrev i början av inlägget…
d v s både att tänka och att vara fristående från tankar.
Det borde kunna göra så att jag kan tänka kliniskt och fokuserat samtidigt som jag motstår frestelsen att förlora mig i tankarnas värld.

Oj vad bra det här lät då.
Ytterligare en liten fin saga jag målar upp för att slippa känna förvirringens rakbladsvassa kanter fortsätta tortera mig då, antar jag?
Möjligen, ja till viss del…
Men det verkar kunna vara en av de sagor som annihilerar sig själv, som trots allt kan vara ett sätt att få rakbladen att gå rakt på sak och verkligen göra sitt jobb istället för att bara hålla på att småfjanta.
Jag är leds på allt svamlande, nu får det vara nog.

Jag vet egentligen inte huruvida allt det där Mckenna-snacket om att den rätta frågan ÄR ens egoistiska begränsningar och således utgör nästa dörr att bryta igenom, och huruvida det rätta definierandet och genomlysandet av den upplöser den.
Det verkar ligga mycket i det och jag ska ha detta med mig den kommande tiden.

Men vad jag däremot vet är att om jag inte hela tiden medvetet håller mig till grundämnet, dvs mitt HUVUDSYFTE samt frågan som ligger till grund för mitt problem att nå det, så blir jag förlorad.
Det enda som räknas är att göra konkreta framsteg, och bara sådana tankar som uppenbarligen leder framåt är av något värde.

Ibland kan man hamna i perioder som tycks vara det raka motsatta motför vad ens mål är, vilket antingen kan bero på att man återigen har förlorat sig i distraktioner, eller att man är påväg mot rätt håll bara att motståndet därmed ökar ju närmre man rör sig upplösningen.
Så den enda guidande princip man har är huruvida man är ärlig eller ej, om man släpper taget och vågar vara objektiv och öppen för verkligheten, eller om man är fast i kontrollerande och manipulerande.
Om man verkligen frågar sig bör det i slutändan visa sig.
Man kan fråga döden… för allting som är falskt dör.

Men jag märker att det här med att komma tillbaka till ens huvudsyfte och huvudfråga, (och kanske även AKTIVT söka definiera grundfrågan, vilket jag som sagt sla utforska mer), kombinerat med ärlighet, kontemplerande av döden, och ja ”surrender” helt enkelt, är medicinen.

Så… Då är frågan!

Så vad är den mest relevanta fråga just nu som definierar min fångenskap?

Som jag skrev i förra inlägget så antog jag tidigare i sommar att den huvudsakliga frågan är ”vad är jag?”
Och ja det ligger fortfarande något i den.
Det finns djup kvar att utforska där.
Men det är nog inte den mest relevanta frågan.
Mitt huvudsyfte är som sagt inte att veta vad jag är på den absoluta nivån.
Att djupdyka till stor del i denna fråga tjänar dock definitivt än mitt huvudsyfte,
och även fast den finns med i det hela, är inte så den primära fråga som just nu definierar min fångenskap formuleras,
så tydligt som möjligt.

Jag vet inte, men så tydligt jag kan se, just nu,
borde det snarare bli något i den här stilen:
Vad, just nu, i detta rum, är, ofrånkomligen, RÄTT?
Utan åsikter, tro, preferenser, vilja…….
Vart är allting på väg i detta ögonblick?
Vart är jag? Vad händer?

Det är dags att hålla sig alert, observant, vaken.
Att öppna ögonen, i praktiken.

Inte riktigt den korrekta frågan ännu, men nära.

Ju mer jag funderar på det här, ju mer inser jag vilken stor grej det är.
Det enda som räknas är att uppfylla mina mål,
men jag är ändå rätt så säker på att 90% av energin jag har lagt ner på det har varit bortslösad,
bara för att jag inte var mer envis med att hålla mig till kärnfrågorna.
Visst jag har ett delmål som i sig går ut på att skriva, men just nu är det inte mitt huvudmål,
det är att bli vaken.
Möjligen är största delen av all text på den här bloggen hittils bara onödigt svammel, distraktioner och mental masturbation.

Vad ska man säga.

Intressant.

Som sagt började jag tidigare i sommar att fokusera mer intensivt än tidigare på att reda ut den grundläggande idén om ett ”jag”.
Både på en intellektuell nivå där jag ifrågasatt vad det är respektive inte är, och OM jag är, samt på en mer meditativ nivå där jag helt enkelt riktat uppmärksamheten inåt för att försöka förnimma denna ”jag” i sin essentiella bestående form.
Och vad som hände när jag antog denna metod mer seriöst var att jag än mer började strunta i min personlighet, började strunta i vad som skedde inom mig, om jag mådde bra eller dåligt, gjorde bort mig eller var omtyckt, etc, etc.
Det enda som räknades var ett permanent jag.
Det var en lättnad att slippa försvara mig själv och brottas med alla ändlösa strukturer, mönster etc. lika ihärdigt längre.
Men samtidigt oerhört frustrerande då jag aldrig lyckades hitta något faktiskt jag.

Saken var även den att jag märkte att detta kan vara ett bottenlöst hål.
Och faktum är ju att de som dragit detta till sin spets allihopa säger precis det, att det är bottenlöst.
Det är ett verktyg som antagligen leder till full upplysning om man lägger all tyngd på det och drar det till sin mest extrema spets.
Vilket ju är ej är mitt syfte.

Full upplysning innebär att vakna upp FRÅN drömmen, medans mitt syfte är att vakna upp INOM den.
Jag har i snart ett år nu vetat vad jag ska göra.

Detta blev ett problem för mig. Jag blev rädd för att råka halka in på full upplysning.
Att råka gå för långt. Att helt tappa fotfästet.
Och ju mer mitt intellekt har tappat sin förmåga att greppa någonting, ju mer har rädslan ökat.
Denna rädsla är vad jag ska ta en titt på i detta inlägg.

Men först innan jag går vidare ska jag göra ett litet klargörande av vad dessa två tillstånd i grund och botten är, och vad de största skillnaderna är mellan dem, så som jag förstår det:

Den som vill bli vaken nog att vara fri och kunna navigera obegränsat inom drömlandskapet drar upp sina bindningar från formerna och överlämnar sig istället till det grundläggande rena varandet, anden, eller vad man än vill kalla det, och blir därigenom fri att använda formerna som verktyg istället för att bli använd av dem.
Man inser att man är en karaktär i en dröm, och identifierar sig snarare med skådespelaren (anden/varandet) som spelar karaktären än själva karaktären, och blir därmed fri att spela fritt, utan att ta rollerna på allvar.
Personen har gett upp hela sin tro på individuell kontroll över världen och sitt liv, är nu ett med allting som händer, och har därmed samtidigt fått kontroll över allting. Dennes livsväg kan nu utspelas till fullo utan artificiella blockeringar, identifikationer och regler som hindrar dennes utveckling och flöde.

Den som däremot vill gå hela vägen till full upplysning, nöjer sig inte med att ”bara” uppnå detta, och går vidare bortom hela drömlandskapet, bortom även skådespelaren/anden, vidare, vidare, vidare, bortom, bortom, bortom.
Denne ger inte bara upp sig själv till en ”högre intelligens” (anden, skådespelaren o s v), utan undersöker även vart denna ”högre intelligens” kommer ifrån och uppstår, vilket antagligen leder ut i evighet/ingenting.
Denne person ”förstör” precis allt som existerar, för att se vad som verkligen ÄR.

Dessa verktyg (self-inquiry/vichara, samt ifrågasättande av vad som är sant) är av allt att döma, högst hjälpfullt oavsett vilken av destinationerna som man siktar på.
Båda ligger uppenbarligen i samma riktning under en stor del av resan, bara att när en stannar i drömlandskapet och fortsätter att utforska det, från sitt utvidgade perspektiv, så går den andra bortom även det.

Jag ska här så systematiskt som möjligt ställa upp de grundläggande frågor som jag på senaste brottats med samt därefter mina slutsatser.

- Bör personen som vill vakna upp INOM drömmen lägga lika mycket tyngd på dessa verktyg som personen som vill vakna upp FRÅN, och finns det en gräns för när denne bör sluta?

- Hur skiljer sig metoderna åt i användningssätt beroende på vad man vill uppnå?

- Är verkligen metoderna användbara för den som siktar på den första typen av uppvaknande?

- Vart går den gränsen i så fall, och går det ö v h att ”sluta” innan man gått så långt det går,
dvs ända fram till fullt uppvaknande från drömmen?

- Finns det över huvud taget något val i dessa frågor?

- Är det verkligen värt att ens försöka vakna upp inom drömmen, ifall risken är att man kan råka halka och falla in på vägen till fullt uppvaknande från drömmen?

- Jag kan självklart inte veta detta eftersom att jag själv inte är helt vaken inom drömmen än, och definitivt ej vaken från drömmen. Så varför ens spekulera? Varför inte bara gå vägen fram och ta reda på det själv?

- Anledningen är som sagt rädslan för att det ska gå totalt åt skogen. Det hela kommer egentligen ner till: är det verkligen värt att försöka vakna eller är det bättre att trots allt ljuga för sig själv?
Eller ännu tydligare:

- Är det verkligen bättre att vända sig mot sitt liv istället för att gömma sig?
Är det värt risken? Vad är denna ”risk”, och existerar den ens?
Är den om så ens relevant? Finns det ens något val?

- GÅR det ens att gömma sig?

Jösses, det här var lite större än jag tänkt mig…
Jag inser hur svårt det är för mig som inte personligen har gått denna väg att veta det, om inte omöjligt, men jag ska försöka reda ut det. Jag kan bara inte släppa det, jag måste få det ur världen.
Så okej, första frågan.

Det verkar som sagt som att uppvaknande inom drömlandskapet är ett steg på vägen mot upplysning, och att det även är en grundförutsättning för att det ska kunna ske.

Det finns nog lite olika varianter för hur det hela går till skulle jag kunna tänka mig.

Vissa kanske börjar precis lika intensivt och lägger ner lika mycket tyngd på sin ambition att vakna upp, det börjar alltså som ett sakta fallande inåt tills vakenhet inom drömmen är uppnådd, och gradvis vidare utveckling och uppvaknande inom drömlandskapet därpå sker…
Personen kan sedan i olika grader fortsätta sin rörelse mot sitt mittcentrum, och ytterst sällan, i vissa fall, om det råkar vara personens livsväg och genuina vilja, vid en viss punkt tappa fotfästet totalt och falla över klippans kant, och påbörja sin katapultfärd ut ur universum, vilket markerar övergången från vakenhet inom drömmen till vakenhet från drömmen.

Denna punkt är antagligen vad Jed Mckenna kallar för ”the first step”. Där den sanna vägen mot vaken het FRÅN drömlandskapet börjar.
Detta fallande ut ur universum från det att det börjar tills att det är klart menar Mckenna tar ungefär maximalt två år att gå igenom, en erfarenhet som tycks stämma in på även andra som gått igenom samma sak (T.ex. Nisargadatta och Bernadette Roberts).

Såklart kan man säga att övergången från sovande till vaken inom drömmen är som att falla över en klippkant även det, då egot här ges upp och ersätts av en högre intelligens.
Men här kommer jag istället att använda liknelsen för att beskriva den klippkant som utgörs av utkanten på denna högre intelligens (eller innersta mittpunkt, beroende på vilken liknelse man vill använda), och utgör alltså transitionen ut ur drömlandskapet.

Detta antar jag är den vanligaste varianten av uppvaknandeprocessen, men det kan troligen även i mer sällsynta fall vara en skillnad redan från början.
Det kan nog finnas personer som tappar allt fotfäste direkt, plötsligt mitt i sömnen, så maximalt som det bara går, PANG, och direkt når ”the first step” och flyger med katapultfart förbi hela drömlandskapet och dess nivåer av uppvaknande inom det direkt till upplysning.

En genuin fokuserad vilja verkar vara ett absolut måste för att nå både uppvaknande inom eller ifrån drömlandskapet.
Dock verkar det åtminstone för den som vill nå ”the first step” krävas en ofantligt enorm sådan vilja, som verkligen överskuggar allting annat. Alternativt helt enkelt ett brist på val. Mckenna liknar ”the first step” vid att plötsligt bli överkörd av en buss.
En sådan kraft verkar vara oerhört sällsynt och som sagt bara uppstå om en person verkligen inte har något annat val än att hoppa ut från klippans kant.
Att bryta omedvetenheten och ego-identifikationen nog för att vakna upp inom drömlandskapet verkar även kräva en enorm laddning för att kunna ske, men troligen inte i närheten av samma desperation som krävs för att personen ska begå fullt ”psykologiskt självmord” (the first step).

I övrigt tror att jag båda använder metoderna på samma sätt för att uppnå det.
Den som vill vakna upp inom drömlandskapet gör detta genom att helt enkelt avsluta sådant i sitt liv som ej känns genuint, naturligt, äkta och släppa den inbillade kontrollen över sitt liv.
Denne gör detta bland annat genom att ifrågasätta och därmed ge upp sin falska tro och åsikter.
Self-enquiry kan tjäna detta syfte på så vis att det får personen att undersöka idén om ett separat ”jag” och lägga sitt fokus inombords. Om detta görs seriöst så kommer gränsen mellan det som tidigare antagits för att vara ”jag” respektive det som inte är ”jag” att suddas ut. Personen vilar mer i sin innersta essens, och släpper således automatiskt kontrollen över allting ”yttre”, och börjar se verkligheten som den är utan att de små egoistiska tolkningar och preferenser kommer in vägen.

Denne kan även helt enkelt fråga rigoröst sig vad som är sant, och således uppnå samma resultat, eller påminna sig om sin dödlighet för att inse alltings inklusive jagets obeständighet och på så vis ge upp sina artificiella identifikationer, eller vilken metod eller kombination av metoder som helst som är frigörande.
Dessa är troligen bara några få sätt sätt att uppnå dessa resultat… och det viktiga är inte vilket verktyg som används utan att personen gör vad som krävs för att uppnå detta. Dessa metoder är dock antagligen inte särskilt olika varandra utan gör precis samma sak, bara att det är snäppet olika begrepp, namn och utgångspunkter.

Personen som söker fullt uppvaknande gör precis samma sak… Men vart ligger skillnaden?
Den enda skillnaden jag kan komma på är att den senare helt enkelt gör det så maximalt och skoningslöst som det bara går, helt enkelt ALDRIG slutar, medans den förste gör det till den viss gräns där uppvaknande inom drömlandskapet, surrender, övergången från rädsla till expansion, har skett.
Men går det att sluta bara ”sådär?” då? Är inte risken att personen tappar fotfästet när denne väl har börjat med dessa grejer, och halkar in på ”the first step”?

Eftersom att denne initierar övergången från sömn/motstånd/rädsla/identifikation med formerna, eller vad man än vill kalla det, till sitt mittcentrum, så är detta på sätt och vis en rörelse närmare klippans kant.
Så betyder det att denne person löper större risk att falla över klippans kant än någon annan?
Svår fråga.. Men ja troligen till viss del, om än det är omöjligt för mig att säga, är det nog fler personer som först är vakna inom drömmen som når upplysning än de som sover djupt, då de som tagit detta första steg i uppvaknandet har mindre spärrar som håller dem tillbaka i rörelsen inåt.
Så ja antagligen kan det öka riskerna lite. Även på så vis att en person som vaknat inom drömlandskapet har kommit längre i att utforska det, och troligen därför kommer ledsna fortare och vilja gå vidare.
Om än det verkar högst osannolikt att det skulle hinna ske inom en mänsklig livstid.
Men i slutändan är nog allt detta helt enkelt upp till personens livsväg och vilja GENUINA ambitioner personen har.

Detta blir ett sidospår, men annan intressant sak som kan vara relevant diskussion om det här med val o s v, är det som Ramana säger om att Self-inquiry bara kan göras till en viss punkt, därefter tar ”the self” över och gör resten av jobbet.
Detta tycks vara samma sak.
Han säger vidare att detta slutligen leder till ”self-realization” vilket han tycks använda synonymt med full upplysning.
Detta är den ena metoden han rekommenderar.
Den andra, som leder till samma sak, är att fullt ge upp sig själv till gud/the self.

I mina öron låter denna punkt där ”the self” tar över ”bara” som samma sak som att vakna upp INOM drömmen, varefter det är upp till gud/the self/den högre intelligensen/livselden/livsvägen eller whatever att bestämma.
Eller med andra ord, om det helt enkelt är ens HÖGRE GENUINA VILJA att vakna upp helt, så kommer det att ske.
Och denna högre genuina vilja, vad den än skulle visa sig vara, kan antagligen först komma till fullt uttryck efter att personen har gett upp sitt ego och ”surrendered”.

Men vad är då egentligen ”the self”? Och vad är skillnaderna mellan tillstånden sett utifrån detta begrepp?

Som jag förstår det måste begreppet inkludera både den eviga klara tomheten samt den rena anden (typ ”the primordial light”) som uppstår där ur.
När ”the self” tar över så måste det vara anden i sin rena form som refereras till… och om dennas naturliga rörelse skulle vara att kasta individen mot avsatsen som leder ut i tomheten, så uppnås den högsta aspekten av ”the self”… ”Self-realization”.
Detta är när ”the self” klart och tydligt ser sig själv i all evighet tomhet inklusive anden i sin manifesterade aspekt i sina oändliga former.
Medans upplysning antagligen handlar om detta, handlar vakenhet INOM drömmen snarare om att inse att allting är ande/rent ljus/varande, och ge upp skillnaden mellan individuell identitet och denna.
En förutsättning för detta är dock även till viss del antagligen att kunna stå utanför även anden med en fot, som ett fristående vittne, för enda sättet att se dess helhet och inte göra någon skillnad på saker och ting är om man inte är identifierad med en specifik del utan med hela, vilket kräver en översikt som bara kan nås genom att ställa sig utanför den.
Man kanske kan säga att när fullt uppvaknande inom drömmen har skett så är detta vittne helt fristående men har fortfarande fokus inom andens värld och leker vidare med/som den.
Medans den fullt uppvaknade har vänt sig om helt och blickar in i sina egna ögon istället, och således ut i evigheten.
Detta betyder inte att den fullt uppvaknade inte har en kropp och verkar inom anden, men det finns inget primärt intresse eller fokus kvar på det.

Så jag antar att Ramana i grund och botten använder ordet ”self-realization” för att beteckna full vakenhet, men att han ibland använder det rent generellt för att beteckna ett högre andligt tillstånd, närmare ”the self”.
Om han hade använt sig av begrepp som ”vakenhet inom drömmen” så antar jag att han skulle ha preskriberat precis samma recept för denne person som för en person som vill bli fullt upplyst, nämligen self-enquiry eller att ge upp sig själv till gud/”the self”.
Poängen i all andlig strävan oavsett slutmål tycks kunna sammanfattas med att det är att sträva efter att närma sig ”the self”.
Största orsaken till att jag tror det är att han ofta pratar om ”self-realization” som ett tillstånd av lycka och helhet och extas… vilket inte riktigt stämmer in på andra personer jag litar på som snackar om upplysning (Jed Mckenna och ev. Nisargadatta).
Därför misstänker jag detta detta… dvs. att all andlig strävan är mot the self… vilket går via uppvaknande inom drömmen med högre grader av perfektion… vilket inkluderar högre grader av tillfredsställdhet (vilket förklarar Ramanas lycka-snack), till slutligen uppvaknande från drömmen, full self-realization, som är bortom allt.

Alternativt kan det vara som så att 100% self-enquiry eller fullt uppgivande till gud/the self, full surrender, är detsamma som the first step.
Ifall upplysning är dit gravitationen drar allting i slutändan, så borde ett annat ord att säga det på vara att upplysning är varje persons högsta ambition, varje persons mest genuina syfte, vare sig denne vet om det eller vill det eller ej.
Alltså skulle ett uppgivande av alla egoistiska begär som står i vägen för denna dragningskraft innebära att personen bryter sig ur omvägarna och flyger rakt mot slutmålet.
I så fall skulle ett uppvaknande och gradvist stegrande av klarhet inom drömmen betyda ett gradvist närmande av sitt djupaste huvudsyfte som är att bli upplyst.

Men det är svårt att säga… den första teorin känns troligare, att full surrender innebär ett strömlinjeformande med ens inre gravitationskraft ja, men att detta inte behöver betyda en RAK väg mot slutet. Att ens individuella livsväg kan vara som en flod… att den helt och hållet följer gravitationen men ändå flyter genom olika världar, landskap, kurvor o s v, innan den slutligen når ut i havet.
Om detta stämmer så innebär alltså full surrender snarare ett överlämnande till ens genuina livsväg, som oundvikligen till slut leder mot upplysning ja, och kan eller inte kan leda ända fram i denna livstid, men troligen inte.

Men nog om detta nu. Det blev lite av ett sidospår men det kändes ändå viktigt att försöka förstå hela den här grejen även utifrån detta perspektiv. Självklart kan jag inte veta det här, det är bara teorier, men utan att först i alla fall försöka förstå denna smörja verkar det inte som att jag kan släppa den.

Så vad är problemet i grund och botten nu igen?
Jo det är den här rädslan för att råka gå för långt.
Kan min vilja att vakna upp inom drömmen fördärva det totalt för mig genom att det ökar chanserna markant för att råka vakna upp från drömmen? Med andra ord, är det trots allt farligt att leka med elden? Är det trots allt överflödigt och rent av farligt att syssla med seriös self-enquiry och ifrågasättande av verkligheten om målet är att vakna INOM drömlandskapet?

Jag är villig att låta elden sprida sig och bränna upp alla mina attachments till de olika aspekterna av drömtillståndet så att jag blir fri att röra mig obegränsat INOM det… men sett utifrån denna liknelse… vad händer om allting brinner ner?
Är detta perfektion inom drömlandskapet, full surrender, totalt renande av alla blockeringar? Och vad händer då… återstår bara att hoppa utför klippans kant, eller går det fortfarande att stanna?
Och, återigen: vart går gränsen exakt mellan enquiry à la inom drömmen och enquiry à la utom drömmen?

Det är väldigt svårt om inte omöjligt för mig att själv tänka ut ett konkret svar på dessa frågor,
och om än jag skulle kunna utarbeta en möjlig teori, så inser jag att det inte ens är relevant heller.
Oavsett vad, så är jag där jag är, och kan bara utgå ifrån detta steg framåt i min utveckling,
som jag står inför NU.

Det viktiga, och enda jag kan göra, är att fokusera på mina mål.
Vad gäller allt det här tjafset om huruvida det är farligt eller inte att använda self-enquiry eller ej så kan jag bara ge detta svar:
Jag inser efter denna diskussion att jag inte längre har något självändamål och huvudfokus på just det som kallas för self-enquiry i sig, vilket jag ju trodde att jag hade tidigare i somras.
Om det däremot skulle visa sig att self-enquiry fortsättningsvis skulle råka bli en del av detta och tjäna detta syfte, ok, bra i så fall.
Och av allt att döma så är det fortfarande aktuellt.
Nog om det.

Jag har tänkt på allt det här i flera dagar nu och det har vridit och vänt i hela mitt psyke och kropp.
Jag har skrivit, raderat, skrivit om, raderat, skrivit om o s v många gånger nu.
Men nu börjar jag se det ett snäpp klarare.
Eller snarare… jag vet varken mer eller mindre än när jag började försöka reda ut detta.
Jag är kanske snarare mer förvirrad.
Men det viktiga är att jag börjar förstå att jag inte behöver veta det heller, det saknar relevans…..
Allt jag vill är att uppnå mina mål.
Och de är definitivt inte att hålla på studera metoder och vägar och framtida risker och möjligheter.
Riskerna i detta fall känns inte särskilt överhängande när det kommer till kritan hursomhelst.

Allting är enkelt.
Det hela kommer bara ner till att antingen vända sig mot sitt liv eller ifrån det.
Och ja jag inser, återigen, att oavsett vilket av alla alternativ ovan som stämmer, eller inget av det,
så spelar det ingen roll.
Vägen ligger framför mina fötter, och jag kan bara gå den med egna steg.
Det håller inte att alltid vara rädd.
Jag kan inte krypa under täcket och gömma mig från livet bara för att det finns en minimalt liten chans att jag skulle råka bli upplyst.
Jag har inga bevis som tyder på att min vilja att vakna upp inom drömmen nämnvärt skulle innebära några större risker att råka halka in på ”the first step” hursomhelst.
Att hålla på att spekulera i evighet och hitta för- och nackdelar… söka bevis för det ena, och bevis för det andra…
är bara distraktioner.
Bara denna lilla frågeställning som detta inlägg kretsar kring har redan konsumerat merparten av en hel vecka.
Är det sånt här som jag verkligen vill spendera mitt liv med?
Nej.

Det hela kommer bara ner till faktiska framsteg mot mitt faktiska mål.
Jag har vidare inte heller den sanna högsta kunskapen om vad som verkligen är rätt sak att inträffa heller. Annat än det som faktiskt inträffar.
Så vem bryr sig.

Att få leva fullt ut, vaket, autentiskt och kreativt…
Det är vad jag siktar på och ber för och lägger allt på att förverkliga.
Med andra ord: så länge jag vet vad jag vill, och gör mitt bästa för att nå det, så kan jag inte göra mer.

Dessutom är risken för upplysning inget argument för att inte leva sitt liv fullt ut, även om det råkar involvera vissa upplysningsframkallande metoder.
Och det är säkert som bara den att det inte är någon idé att försöka bromsa eller undvika upplysning heller…
(Om det nu alls går, vilket det troligen ej gör)

Att vända sig mot döden, tomhet, meningslöshet, ja med andra ord upplysning, är av allt att döma viktigt även vad gäller att vakna upp INOM drömlandskapet. Det är den grundläggande rörelse och regel som allting står under.
Att vända sig emot det är att öppna upp sig för livets flöde, att vända sig ifrån är att krypa under täcket.
Så med andra ord, att vända sig även mot upplysning tycks vara viktigt även om syftet ”bara” är att leva fullt ut.
Det är ett sätt att öppna upp sig, släppa den egoistiska kontrollen, se helheten, se vart man är, och bli fri.
Det behöver inte betyda att man ska avsluta allting på en gång för det.
Har man en genuin vilja att göra det, eller helt enkelt saknar ett val, så är det en annan sak.

Men vidare har jag som sagt helt klart snöat in för hårt på alla dessa liknelser och tolkningar och metoder.
Jag vet inte ens om det finns något egentligt ”vaken inom eller från drömmen”.
Jag kan inte bara gå efter en mental karta som jag har har läst om och delvis fantiserat ihop själv.

Återigen är det enda jag egentligen kan gå efter är vad som finns mitt framför ögonen på mig.
Mitt liv. Min väg. Min frihet.

Jag kan använda kartan som ett litet instrument för att se vart jag kanske är och hur saker kanske fungerar.
Det är den mest tydliga karta jag har hittat hittils.
Problemet är bara när jag blir slav under kartan, istället för att kartan är slav under mig.
Jag måste helt enkelt ta ögonen ifrån den och se det faktiska landskapet framför mig.
Vika ihop den och ha den i bakfickan och kanske konsultera den någon gång då och då.

Men mitt liv och verkligheten ryms inte i en liten karta, eller en metod för den delen.
Att tro det är att kväva livet om nånting.
Det enda som räknas är faktiska framsteg mot mina mål,
oavsett hur saker kan tolkas och tänkas på…
Det är sättet att bryta sig igenom labyrinten av allt onödigt tjafs.
Faktiska framsteg.

Det har varit bra att titta närmare på det här, för jag har varit så uppehållen av den här upplysningsrädslan.
En dag i någon livstid kanske jag blir upplyst, vem vet.
Och saken är väl att jag ÄR rädd för detta.
Jag inser nu i slutet att som vanligt så försöker jag desperat skrapa fram bevis för att saker ska vara som jag vill att det ska vara.
För att jag ska slippa vara rädd.
Rädda mitt rädda lilla skinn.
Men vadå, rädslor är rädslor…
det går inte att förneka dem med teorier.

Det blir allt mer uppenbart hur jag skapar saker av luft.
Existerar alls de här frågorna jag har ställt?
Har de alls någon relevans?
Vart kommer de ifrån?
Varför ger jag dem liv?
Vadå trampa snett?
Vadå upplysning?

Dessa är små sagor som jag berättar för mig själv.
När allt jag har är det här, mitt framför ögonen.
Steg, för steg, framåt.

Rädslan för upplysning är bara ett symptom på den grundläggande rädsla som ligger bakom allt,
rädslan för att det ska gå åt helvete.
Det är tron på att något är eller kan gå fel.
Rädsla upprätthålls av att man gör motstånd mot rädsla.
Säger NEJ.
Och egentligen ger jag blanka fan i upplysning eller uppvaknanden eller vad fan som helst, när allt kommer omkring.
Jag vill som sagt bara leva fullt ut istället för att sitta instängd i ett fängelse av tankar och rädslor.
Och då kan jag inte hålla på att skylla ifrån och hitta ursäkter.
Går det åt helvete så går det åt helvete, vem bryr sig.
Allt detta är en rätt töntig grej att ens tänka på…
Man kan bara göra sitt bästa hursomhelst.

Så är allt det här bara ytterligare en söt liten tankegång skapad ur rädsla?

Ja… men jag inser även just nu, att även DESSA ord… är ytterligare fortsatt försök att rädda mig själv.
Fortsatt manipulerande, fortsatt försvar, fortsatt tro på något ”fel”.

Återigen kommer jag tillbaka till dessa grundläggande frågor.
Är något verkligen fel? Behövs verkligen något ”göras”? Behövs något tänkas ut?

Jag tror jag börjar ana vad rädsla innebär.
Och även vad att ge upp innebär.

Nu blev jag dessutom rejält leds på mina egna tankar.
Som om jag inte var det redan i o f s.

Men nu tillräckligt för att hålla truten och ta några djupa andetag istället.

Kastar här ut en bunt gamla anteckningar från det gångna året som jag haft sparade på datorn.
Jag vill inte ha kvar det där, men inte direkt slänga det heller.
Mycket av det är inte aktuellt längre, men det kan vara intressant att gå tillbaka nån gång och kika på vad som hänt, så jag postar det här.
Varning! Självhat och svordomar flödar emellanåt.

——————

Livet hänger i en skör tråd.
Och behöver bara en lätt vindpust för att brista.
Tiden är knapp.
Varje andetag är ett andetag mindre.
Det här var allt jag fick.
Vad har jag gjort med det?
Jag har gjort allt för att glömma.
Jag har byggt ett fort omkring mig.
Jag har lappat ihop en trygg värld för att förneka evigheten som omger mig.

Men ursäkterna har nu tagit slut.
Jag har försökt lösa alla problem.
Jag har försökt bli en bra person.
Jag har försökt tänka.
Men vad jag än har gjort har jag aldrig lyckats.
Jag har aldrig hittat den sanna vägen.
Jag sitter bara ensamen och vilsen i mitt massiva fort.
Det ekar tomt i korridorerna och vinden blåser kallt.
Men nu orkar jag inte vara rädd längre.
Jag slutar täcka över hålen som slits upp i väggarna.
Jag ber istället för det högsta bästa och för det som är sant, jag ber om mod och kraft,
tar en slägga och börjar riva skiten.

Vem/vad är du som får mig att förvränga sanningen om mina åsikter och känslor och mitt uttryck i världen?
Som hindrar mig från att vara fri att att uttrycka allt jag har inombords?

Jag är du… du gör det själv, din fega lilla skit.
Du försöker alltid rädda ditt eget lilla skinn, du försöker att slippa känna smärta.
Och det här har du gjort hela ditt liv, försökt springa iväg från smärta.
En liten gosse rädd för spöket.

Du vill inte vara osäker… du är så rädd för att nånting dåligt ska hända….
Om du inte är säker och pusslar målar en rigid bild utåt så kan vadsomhelst komma fram….
Du kan vara ful, dålig, instabil…. du kan råka avslöja lögner du har tutat i dig själv och andra.
Du kan råka avslöja hemligheter om dig själv.
Du kan visa svaga punkter och bli sårad just där……………
För det kan visa sig att du inte var som du försökt uppvisa,
och du kan då tappa all din karaktär……
Du kan bli mindre, sämre, svagare………
Och det du drömmer om kan du tappa ur dina händer…..
Du är rädd för att se sanningen………
För du är rädd för att det du trodde, det du lever för bara var påhittat av dig själv som ett försvar…
Du vågar inte hitta sann styrka…………
Därför måste du låtsas vara stark.
Vara på ett visst sätt.
Och därför är du hela tiden i försvarsläge….. på din vakt…. beredd på att bli anfallen…. redo att försvara dig.
Du är så van att pussla ihop dina åsikter och bilden utåt att dina djupa spontana uttryck är väldigt sällan skådade inslag.
När ska du våga vara hursomhelstfuckinghelst?
När ska du våga släppa kontrollen och se vad som egentligen är där?
Hur länge orkar du hålla på såhär???
En rädd liten grabb…. frestad av kakan, tar lite, och måste ljuga sig fri från skuld….
Alltid.
När ska du våga stå upp?
Stå kvar.
Stirra fulheten och svagheten i nyllet.
Säga såhär är det, gilla det eller ogilla det, jag kan inte göra annat tyvärr.
Såhär är det.
Hur det än är såhär är det.
Hur fan det än är… hur fult det än är….. såhär är det.
Hur fint det än är… såhär är det.
Jag kan inte göra så mycket åt det, det är såhär det är.

Vad fan har du att förlora?
Här den här skiten värt nåt hursomhelst?
Ska du fortsätta låsa in dig hela ditt liv i den här trånga cellen bara för att du var för rädd för att våga STÄLLA DIG UPP?
Stirra skiten i ansiktet.
SE.
VÅGA KÄNNA.
VÅGA UPPOFFRA DIN LILLA FALSKA TRYGGHET.

Våga stå för vad du känner.

Våga säga sanningen.

Våga ta vad du vill ha.

Sluta skämmas över dig själv.
Det är ändå ingenting av särskilt stort värde du försöker beskydda.
Sluta vrida och vända på dig som en hal ål.
Slemmig, flyende, bitter och kall.
Stå upp i skammens ansikte.
Stirra in i elden.
Utforska elden.
Bli ett med elden.
Bemästra elden.
Bli sann.
Bli hel.

Vad skäms du över?
Vad är så satans farligt?
Vågar du inte stå upp för att du är rädd?
För att du är osäker?
Vågar du inte stå upp va?
Du springer bort bort bort……..
Och ingenstans leder det… bara bort bort bort
Ett evigt bort…..

Våga tänka det hårdaste du kan.

DETTA ÄR BARA MINA TANKAR OM DET,
SE VERKLIGHETEN.

Ok jag gör illa folk.
Är det svårt att erkänna?
Be om ursäkt, gå vidare.
Vad kan du annars göra?

Jag kan inte lova att det ordnar sig, för det tror jag inte själv att det gör.
Jag kan inte bära dig, för jag kan knappt gå själv.
Jag kan inte bota din smärta, för jag kan inte ens bota min egen.
Jag kan inte ta dig hem, för jag har inget hem.
Jag kan inte lova dig trofasthet, för jag kan inte tro på något längre.
Jag kan inte säga att det slutar lyckligt, för allting försvinner till slut.

Men i det är ögonblicket skulle jag offra mitt liv för din skull.
För just nu är du det vackraste som finns.

Rädslan vann trots allt. Den tog över och kvävde mig.
Nu sitter jag på botten av ett djupt hål, och måste göra precis allt jag kan för att ta mig upp.

Jag har nyligen insett mer och mer att de senaste 3 åren av mitt liv har varit bortkastade.
3 år ner i soptunnan.

Innan den tidpunkten var jag levande, utforskande, flödande; allt var ständigt nytt och jag försökte hela tiden gå framåt.
Men sedan där nån gång, mellan ett halvår och år efter att jag flyttat in i fyran på hertsön med två av mina vänner, så började jag gräva ner mig i ett hål.
Saker slutade vara nya och fräscha, och jag grävde ner mig djupare och djupare i gammalt material.
Till viss del så visst, jag försökte utforska detta material på en djupare nivå, men faktum är att jag hakade upp mig på en teoretisk nivå istället för att verkligen gå efter konkreta resultat.
Jag slutade tänka tillräckligt hårt. Och jag försvarade mina så kallade insikter istället för att försöka se igenom dem och gå vidare.
Jag spenderade också alldeles för mycket tid med att lyssna på musik och, trots att jag mot slutet egentligen inte hade någon större lust – spendera tid på umgänge med människor.
Jag beslutade mig för att resa till Indien.
Där skedde ett av mina större misstag.
Jag hade inget mål med det, förutom att se vad det hela var för något, vad det gick för, för att utforska mig själv ytterligare etc.
Och visst det var ganska vettiga mål, förutom att jag inte verkligen brann för dem, vilket ledde till att jag inte riktigt kom dit jag ville och fastnade i någon sorts gråzon.
Det ledde dålig beslutsamhet, halvdana upplevelser, halvdana insikter, och allmänt dåligt flyt.
Farsan hade till stor del rätt i att det hade gett mer att spara pengarna och satsa på t.ex. en utbildning eller liknande.
Han hade inte rätt i att en utbildning i sig hade gett mer, men jag gjorde inte mitt bästa genom att åka, och att gagna ett större mål hade varit bättre.

Förut brann jag för saker.
Jag ville veta, finna, utforska, oavsett pris.
Jag ville försätta mig i extrema situationer för att verkligen komma någonstans på riktigt.
Men någon gång på hertsön så blev denna eld utmattad.
Jag fastnade i intellektuella lekar.
Jag fastnade i rädsla.
Jag slutade gå framåt på riktigt.

Inte så konstigt att jag haft så dåligt flyt.
Jag har inte gjort vad jag egentligen borde ha gjort.
Jag har inte varit helhjärtad.
Jag har inte gått min väg.

Visst kan det vara så att jag behövde gå igenom det för att inse att det inte gav någonting och slå in på en ny väg.
Men det hade varit ännu bättre om jag hade varit ständigt ärlig och gått framåt framåt framåt så hade jag insett det samtidigt som jag gick framåt.
Om jag istället för att sitta och lyssna på musik och tänka på tankar som uppenbarligen ändå inte ledde någonstans, hade kastat mig ut i verkligheten,
med allt vad det innebär, eller pluggat hårt, eller verkligen försökt istället för att halvdant glida på i dimman. I lidande död och verklighet blir allt på riktigt.

Nu känner jag mig gammal och grå, och det känns som att det nästan är försent.
Det skrämmer mig att det kunde gå så fel.
Men jag har bara två alternativ, antingen att lägga mig ner och dö, eller att göra mitt bästa av resten av tiden.

KOM IHÅG, från och med nu: posta bara sånt som du V E T.

Är rädsla för konflikt och rädslan för döden samma sak???

”The purpose of Vichara is to get rid of the notion that anything that happens in this life affects us.” – John Sherman

Inget gott kan komma ur detta hävdar du, och du är säker på din sak
när du blickar ner på de massiva tusenmannaarméerna som står uppradade mot varandra
på din själs vidsträckta fält.
Rustningar av kompakt silver reflekterar solens utdöende strålar
och kastar ett kallt vasst sken upp i ditt kraftlösa ansikte.
Korpar svarta som drakblod cirkulerar ovanför deras huvuden,
och trumdånet skälver genom luften.
Detta är vad du vagt kan urskilja,
men det mesta är täckt av en olycksdiger tjock dimma.

Luften kokar oroligt under trycket av år av ackumulerad förnekad kraft,
som nu väller upp från bråddjupen.
Vem kunde ana att det skulle gå så långt.
Vem kunde tro att så många lögner skulle lyckas fortleva,
så att en så här makalöst vansklig scen skulle vara tvungen att uppstå,
för att ställa allting till rätta.
Men inget gott kan komma ur detta, hävdar du.

Det fanns en gång när du var en stolt äventyrare,
en besjungare av mäktiga stordåd i sanningens namn.
Stjärnljus glödde i dina ögon och vägen var tydlig.
Du minns att du alltid ville det bästa,
men något får sedan ditt minne att svikta och bli något grumligt.

Du var ingen krigare.
För när vägen tog slut,
i krisens mörkaste stund,
hoppade du aldrig ner i avgrunden,
med ditt svärd draget, medveten om att det inte är en fråga om val,
utan om allt.
Du sjöng, men du utkämpade aldrig din strid.
Du satte dig ner och gick istället vilse i dina naturdyrkande sånger,
och de storslagna fablerna blev till vaggvisor som sövde din eld.
Därför är ditt minne vagt, för du valde att glömma.
Och dina ord började präglas av en ålderstigen utmattad ton.

Idag har din själ blivit punkterad,
och alla dessa förlorade år sipprar in i ditt nyvakna medvetande,
Och det är med överväldigande sorg och rädsla du blickar ner och minns vad du måste göra.
Du yttrar en sista försenad dikt, och ber om förlåtelse, förlåter, och tackar allt,
innan du faller ner, oskyddad, hopplös och skör, med bara ett rostigt förlegat svärd i din hand.

Däremot är det rätt så troligt att paranojan, tron på att något är fel, kan SKAPA något obehagligt.
Detta eftersom att om jag tror att vissa saker är fel kommer jag inte agera rationellt.
Jag kommer skada de som vill hjälpa mig, jag kommer attackera fel saker, allt beroende på min begränsade tro om saker och ting.
När jag ser saker och ting för vad de är så minimerar jag troligt olycksrisken.
Men för att kunna se saker och ting för vad de är så måste jag våga vara öppen för alla versioner.
Jag måste släppa kontrollen och se efter, vad som än finns där.
Och här kommer rädslan in, rädslan för att det kan vara något farligt.
Men genom att ta reda på vad det värsta som kan hända är och se efter hur det fungerar, så minimerar man troligen motståndet och paranojan, som bygger på förnekande.

Jag fanns inte för 30 år sen.
Jag kommer inte att funnas om 100 år.
Jag är bara en liten figur som bildats, och snart kommer suddas ut.

Vad är jag?
Kan jag dö?

Min kropp kommer dö.
Mina åsikter kommer förändras.
Mina upplevelser kommer förändras.

Så mycket är definitivt.

Men kommer mitt ”jag” att dö?

Ok, för det första: vad är denna känsla av ”jag”?

Oavsett den där listjäveln
Oavsett min frisyr
Oavsett hur fel jag gör
Oavsett vad

Fortsätter vägen mot mitt mål.

Här är lite The Work i Byron Katie-stil jag gjorde tidigare i år.

——

Min tro:
Människor borde inte göra illa varandra.

Är tanken sann?

Ja.

Kan du verkligen veta att den är sann?

När vi gör illa varandra så lider vi. Om något är fel så är det att lida.

Men kan det inte vara som så att tanken är vad som skapar en falsk värld, rädsla och därför lidande?
Tror du att om alla tänkte tanken ”vi borde inte göra illa varandra” så skulle lidandet försvinna?

Kanske inte, de flesta får nog lära sig det dessutom, men gör det ändå.
Ja kanske är det så att det är besattheten av moral, tankar och rädslan för dess motsatser som skapar dess motsatser.

Så kan du verkligen veta att det är är sant att vi inte borde göra illa varandra?

Jag har väl inget bevis…. kanske är det precis det vi borde göra för att det är nödvändigt för vår utveckling.
Eller så kanske det inte har någon mening alls. Men uppenbarligen så gör vi varandra illa. Det är verkligheten.
Jag vet inte om vi borde göra varandra illa eller inte faktiskt.
Kanske borde vi göra det, för det är ju uppenbarligen det vi gör.
Borde är ju dessutom bara en tanke. Jag kan inte hitta någon grund för den. Något bevis.

Bevis innebär att jag kan visa att verkligehten är på ett visst sätt.
Till exempel om du säger att jag heter Lennart så är det bara att kolla upp det i namnregistret och du får bevis för att jag heter David.
Dock vad gäller lidande så har vi inget sanningsregister bland människor vi kan slå upp det i.
Vi kan vända oss till bibeln, vi kan vända oss till moraliska system, vi kan vända oss till filosofier.
Men vilken är sann? Alla hävdar att de är sanna, men vilken är det i verkligheten?
Kan hända att det finns någon som är sann, men hur kan jag veta det annat än att tänka själv?
Därför: vad är sant, bör lidande finnas eller bör det inte finnas, eller finns det ingen som helst regel?

Jag vet inte ens varför jag frågar frågan.
Det kanske inte ens är frågan om något lidande eller inte.
Verkligheten är som den är.
Jag kan inte ens hitta något bevis till varför jag bör ställa mig frågan.
Visst för att hitta sanningen, för att sanningen är det enda jag har att gå efter.
Det enda jag vet är att jag måste hitta sanningen i saker.
Men jag kan inte hitta någon sanning i frågan, än så länge.

I vilket fall så kan jag inte hitta något vettigt argument till varför lidande inte borde finnas, än så länge.

Hur reagerar du när du tror på tanken?

Jag blir orolig, spänd, överväldigad av en känsla av att något är fel. Jag blir rädd och instängd.
Värst av allt att jag förlorar mig i en drömaktig gröt som halvdant går ut på att försöka undvika lidande.

Vem skulle du vara utan den tanken?

Jag skulle antagligen vara mer avslappnad, fri, kapitulerad inför vad som händer, jag skulle inte behöva försvara mig, inte behöva försvara någon annan,
jag skulle lita fullt på vad som sker, jag skulle inte behöva sträva och kämpa och vara rädd för att lida. Jag skulle inte försöka undvika lidande.
Jag skulle inte vara rädd längre.

Vändning: Människor borde göra illa varandra (lidande bör finnas).
Ja kanske, det är ju uppenbarligen det vi gör, och det kanske har något högre syfte.
Det är kanske till och med mer sant att lidande borde finnas än motsatsen eftersom att det är det som verkligheten är.
”Vi borde inte lida” är en misstro till universum och naturens intelligens.
Men naturen och universum har skapat det här antar jag, alltså borde det vara så.
Hur kan jag veta att det inte borde vara så?
Därför att lidande är obehagligt?? Vad är det för fel på obehag?
Är inte det här bara små fjuttiga tankar……………….
Dömda att förändras hela tiden.
Vad spelar det för roll vad jag tror?
Sanning är sanning oavsett.
Tror jag att jag kan fånga verkligheten med små tankar?
Små fluktuerande synsätt.
I vilket fall, det verkar som att tanken: människor borde göra illa varandra är lika sant som att tänka motsatsen.
Och medans jag sitter och tänker på det finns både lidande och icke-lidande…….
Verkligheten bryr sig antagligen inte om vad jag tycker om den.
Fast mina tankar är en del av verkligehten också.
Men möjligt att tanken att vi borde lida ändå är mer sann eftersom att det uppenbarligen är det som är fallet: vi lider.

Dessutom, det är troligt att tron ”människor borde inte lida” är en stor anledning till att vi lider.

——

Min tro:
Det bör alltid vara god stämning och bra flyt i alla mina möten med människor.

Denna fråga är i grund och botten samma som ovanstående; jag vill att det ska vara god stämning därför att jag inte vill att någon ska lida.
Och som sagt har jag inget bevis för att det borde vara så.
Men låt mig ändå prova examinera påståendet.

Kan du veta att det är sant?

Nej… jag tycker inte att lidande borde finnas, men jag har inget bevis för att det inte borde vara så annat än att min lilla tanke uppstår som säger det.
Jag har inget bevis för att det är så.
Alltså vet jag inte att det är sant att det borde vara god stämning och bra flyt i alla mina möten med människor.

Kan du verkligen veta att det är sant?

Nej.

Hur reagerar du när du tror på den tanken?

Jag blir stressad, spänd, försöker göra det hela rätt, går delvis efter ett sorts mentalt manus för att skapa så god stämning som möjligt.

Blir det bra stämning när du gör det?

Nej, för det mesta inte. Det blir faktiskt oftast bäst stämning när jag struntar i att försöka vara så trevlig som möjligt och bara låter vad som händer hända.
Alltså är det bara falskt, jag vet inteinte att det borde vara bra stämning och dessutom skapar den tron bara dålig stämning hursomhelst.
Dessutom ska jag ändå då så vem fan bryr sig, bra eller dålig stämning, det går åt helvete och glöms bort i alla fall.
Fy fan vilken liten inskränkt värld jag lever i…… så rädd och fjesig och sen dog jag och allt var försent.

Vem skulle du vara utan den tanken?

Jag skulle vara obrydd, grundad och centrerad, jag skulle vara orädd och säga och göra vad jag tycker och tänker. Jag skulle vara naturlig.

Ge ett exempel på hur motsatsen kan vara sann.

Det bör alltid vara dålig stämning och dåligt flyt i mina möten med andra människor.

Det kan vara sant för att då skulle jag lära mig hantera konflikter och se igenom dålig stämning och lidande till det som är sant där bakom.
Om det alltid var dålig stämning och flyt skulle jag tvingas bli sann och lära mig hantera det.
Jag skulle tvingas släppa mitt kontrollbehov att det alltid måste vara bra stämning samt komma över min konflikträdsla

——

Min tro:
Jag borde förändras.

Är det sant?

Ja, för det är uppenbart att det här inte fungerar.
Jag måste bli mer fungerande, komma mer i linje med mina högre syften.

Kan du verkligen veta att det är sant?

Ja för om jag inte förändras så kommer jag bara att vara här som jag är, och allt kommer att fortsätta som vanligt.
Hur kan du veta det?
Hm.. okej det kan jag inte veta kanske.
Mina försöka att förändras har ju hittils inte lett nånvart.
Nej jag kan såklart inte verkligen veta att jag borde förändras.
Jag kanske borde vara som jag är, det kanske är det jag aldrig har provat, problemet kanske är att jag alltid har försökt förändras.
Förutom när jag var yngre, då försökte jag inte förändras men saker var inte som de skulle för det.
Men det kan ju bero på att jag försökte förändras fast jag inte medvetet försökte det.
Till exempel genom att försöka vara på olika sätt för att passa in o s v… så jo jag försökte ju visst förändras då, vara på olika sätt.
Redan när jag väldigt liten.
Men i vilket fall, nej jag kan inte vet att det verkligen är sant att jag borde förändras.

Hur reagerar du när du tror på den tanken?

Jag anstränger mig och försöker kämpa för att bli fri.
Vilket hittils har varit en fruktlös kamp.
Antagligen för att jag inte kämpat nog hårt, tror jag.

Vem skulle du vara utan den tanken?

Jag skulle antagligen vara bara som ett löv i vinden och fastna i en massa skit som samhället och människor runt omkring mig prackar på mig.
Eller är inte det att fortfarande försöka förändras? Om jag till exempel försöker bli rik eller bli av med mina sexuella rädslor, eller lyssna på musik dagarna i enda etc så försöker jag ju
fortfarande forcera och bli något annat än jag är.
Att helt sluta försöka vore att sjunka in i vad jag är på riktigt utan att jag försöker manipulera.
Jag skulle vara utan ansträngning, vara den jag är, helt och fullt naturlig : )

Hur är motsatsen lika sann eller sannare?

Om jag slutade försöka skulle jag bli den jag naturligt är.
Mina försök att förändras är nog ofta det som hindrar mig från att förändras.
Detta eftersom att när jag vrider och vänder på mig själv så är det som en fjäder som tänjs och fjädrar tillbaka när jag släpper den.
Kanske är sann förändring att sjunka in i vad jag är naturligt… kanske är de konstanta försöken det onaturliga tillståndet som går till sig när jag slutar försöka?

——

Jag är en bluff.

Är det sant?

Ja.

Kan du verkligen veta att det är sant?

Jag ljuger.
Jag förnekar.
Jag förvränger.
Jag undflyr.
Om det inte är att vara en bluff, så vet jag inte vad som är det.
Men jag vet inte om den riktiga jag är en bluff.
Mina tankar säger att jag är en bluff, men vad de refererar till är just mina tankar, reaktioner, beteenden.
Men jag vet inte om jag kan kalla dessa för jag.
De är väl en del av mig, men jag vet inte om jag, i grund och botten, är en bluff.
Men jag är definitivt delvis en bluff.
Eller så är det så att de inte alls kan kallas för jag…
Jag kanske är något annat.
Något mer varaktigt som är oberoende av dem.
Okej, jag kan inte veta att jag är en bluff, eftersom att jag inte vet vad jag är än.

Jag reagerar på tanken genom att bli spänd och genom att försöka bli mer sann.

Utan den tanken skulle jag vara….
Jag vet inte….
Något odefinierat…..

Motsatsen, jag är inte en bluff, kan vara lika eller mer sann därför att…
Det som jag är kanske är sant och helt.
Det jag kallar en bluff kanske inte är jag.

——

Min tro:
Mitt liv har ett syfte.

Är det sant?

Jag vet inte.

Kan du verkligen veta att det är sant?

Nej. Syfte betyder att mitt liv har betydelse, har ett mål, är en pusselbit i en helhet.
Men att det skulle vara så kan jag inte veta.
Det kan lika gärna bara vara en random sak som uppstår.
Och det är ändå bara ett koncept.
Jag tror inte på tanken.
Däremot beter jag mig ju faktiskt som om mitt liv har en mening, har betydelse, och är en pusselbit i en helhet som måste hitta sin plats.
Så jag antar att jag trots allt tror att det är så trots allt.
Men kan jag verkligen veta det?

Nja… det kan jag inte.
Det kan lika gärna bara vara något som händer, där allting är som det är utan någon direkt mening, annat än den man skapar och lägger på det.
Det vill säga jag har inga bevis för att det har något syfte utan vad jag inbillar mig och tänker om det.
Det finns inget direkt som pekar mot det.
Förutom att jag har en stark känsla av att jag måste lösa problemet med mitt liv som övertrumfar det mesta annat.
Men då är frågan om denna uppfattning bygger på inbillning eller verklighet.
Eller om det är båda två samtidigt.

Hur reagerar du tror på tanken?

Med stress och press, och ingenting fungerar hursomhelst.

Utan tanken skulle jag vara… odefinierad.
Jag vet inte, svårt att säga.
Antagligen mer avslappnad.. men möjligen också bara en grönsak utan någon beteendekraft.

Motsatsen kan vara sann på så sätt att mitt liv lika gärna kan sakna syfte.
Det kan vara något jag fått för mig att jag måste komma någonstans.
Jag kanske redan är framme, är här.
Det kanske bara är ett skådespel som uppstår spontant utan anledning.

Låt mig ta vid där förra inlägget slutade.

Det är för närvarande i mitt liv en massa funderande och snack om att ifrågasätta vad ‘jag’ är.
Så låt mig reda ut en gång för alla: VARFÖR I HELVETE DÅ?

Okej……. allt det här handlar uppenbarligen om mig.
Jag måste det ena, jag måste det andra.

Men vad jag undrar är till hur stor grad.
För allra oftast så tänker jag inte, vad jag vet i alla fall, i jag-termer.
Jag tänker bara på saker, utan att ”jag” har så stor roll i det.
Allt jag försöker uppnå handlar inte om mig, utan det är bara något jag försöker uppnå.

Okej där sa jag visst emot mig själv.

Det är ju såklart jag som försöker uppnå något.
Jag som försöker få insikter, bryta igenom, bli sann.
Jag försöker komma på vad som är sant…. jag återigen.
Jag försöker konfrontera min död…. jag återigen.
Jag försöker hitta min sanna natur…. jag återigen.

Okej… ‘jag’ kanske är ganska centralt ändå.

Men varför är det så relevant att ta reda på vad jag är egentligen?

Well…. är inte det en ganska grundläggande sak?
Om det nu är jag som vill uppnå alla de här grejerna…
är det inte då ganska smart att veta vad detta jag är?
För om jag inte vet vad detta jag är, hur kan jag då veta vad jag verkligen behöver?
Hur kan jag då veta hur jag fungerar?
Hur kan jag veta NÅGOT om jag inte ens vet vad jag är?

Tänk om jag inte är vad jag tror att jag är.
Tänk om jag inte kan uppnå de här sakerna.
Tänk om jag inte finns.

‘Jag’ är vad allting utgår ifrån, så om jag t.ex. vill ta reda på vad som är sant, så måste jag väl börja med att ifrågasätta det mest grundläggande antagandet först, nämligen: är JAG sann? Eller med andra ord, vad/vem är jag?

Om jag vill veta vad som är sant, så är väl idén om JAG det första jag borde ifrågasätta?
Eftersom att det är så grundläggande och vad allt tycks utgå ifrån.

Jag vill känna till min sanna natur.
Okej… återigen, med andra ord: VAD är JAG?
Det är samma fråga, samma tillvägagångssätt.

Jag vill veta vad döden är.
Okej, återigen: VAD är det som dör?
Vad är det som försvinner? Varför försvinner det?
Vart tar jag vägen? Kan jag ta vägen nånstans?
Återigen i grund och botten: vad är jag?

Det verkar som att alla de här tankeverktygen egentligen är samma sak och leder mot samma håll.

”Vad är sant?”
”Vad är grejen?”
”Vad är?”
”Vad är min sanna natur?”
”Vad är jag?”

Det är lite olika ord, men alla pekar mot samma sak.
De pekar mot det som är sant.

Ibland uppstår som sagt tvivel på allting.
Vad jag än tänker så säger en röst ”varför?”, gång på gång.
Men detta varför är precis samma sak som ovanstående.
”Varför?” bryter ner allting som kan brytas ner, allt som är falskt.
Och om idén om ‘jag’ är falsk så ryker den till slut, precis som alla idéer.

I förra inlägget påstod jag att ”vad är sant?” är ”ground floor”.

Och ja… denna fråga tycks vara mest grundläggande och uppstå mest spontant, utan att jag måste rättfärdiga och hitta på saker.
Men denna fråga, om den följs dit den leder, kommer ofrånkomligen in på ”vad är jag?”. Detta eftersom att ‘jag’ är den fömodligen mest grundläggande idén som allting utgår ifrån.

SHIT!
Jag förstår inte varför jag inte tidigare satt idén om ‘jag’ under närmare granskning, då ‘jag’ ju är det element som är närvarande i typ alla andra tankar och alltså fan är den vanligaste sak jag tänker.
Jag går runt och ifrågasätter saker hit och dit i mitt liv, men varför börjar jag inte med det mest grundläggande som allting handlar om: JAG?

Men ok, jag förstår delvis varför jag inte tittat närmre på det tidigare.
En faktor är därför att jag helt enkelt har måstat älta färdigt en massa saker först så att det är utarbetat. Som det här som jag diskuterade tidigare med att vissa saker måste man utforska för att kunna släppa det. Det är dock ingen ursäkt för att fastna i trivialiteter och inte gå vidare.
En annan faktor är att det är så både otillfredsställande och abstrakt.
Att sätta ”jag” under gransking är ett minst sagt stort projekt, och det kan vara både svårt och smärtsamt, och har man inte en klar uppfattning om varför man ska göra det så är det svårt att hitta motivationen att göra det.
Dock fungerar det troligen oavsett man tror på det eller ej, vad som gäller är att verkligen göra det.
En annan faktor är att jag har förbisett det medvetet eftersom att jag har tänkt att det är för djupt vatten för mig, och att det inte är något jag behöver för att uppnå mitt syfte.
Men när jag trots allt aldrig kommer någonstans så inser jag att jag inte kan tänka så längre.
Jag litar på Jed Mckenna när han sa att vakna inom och från drömmen delar väg ett tag.
Att båda är ungefär samma process, bara att den senare fortsätter när den första är färdig.
Därför har jag nu förhoppningsvis mod att ge allt.
Förhoppningsvis.

Tack ni som har skrivit och kommenterat denna blogg och påpekat detta med relevansen av att granska ‘jag’!!!!!

Jag låg nyss på sängen… förvirrad och förlorad i djungeln av tankeverktyg.
Med tankeverktyg menar jag i detta fall olika konstruktioner av tankar som tjänar mig i mitt syfte att vakna upp.
Det finns många olika bra sådana som tycks peka mot kärnan i det hela.
Mina favoriter är t.ex. ”vad är sant?”, ”vad är det värsta som kan hända?”, och vad som återigen dykt upp på senaste är även ”vad är jag?” / ”vem är det som väljer och tänker dessa tankar?”.
Men det skrämmande är att jag tappar hela tiden dessa tankeverktyg.
Jag kan ta tag i en av dem och börja bena i det, men ofta så glömmer jag bort VARFÖR jag gör det. Jag påminner då mig själv om vad mitt syfte och mål är, och hittar en förklaring till varför jag använder mig av verktyget i fråga för att nå målet.

Men vilka förklaringar jag än kommer på så kan jag ändå inte riktigt tro på dem. Det känns som att jag bara försöker koka ihop nån liten saga för att lugna mig själv och ha något stabilt att gå efter.
Det är så skrämmande, för vad kan jag då tro på?

Jag låg på sängen i liknande tankebanor, och då slog det mig att JUST JA, ”vad kan jag då tro på?”, Precis!!! Där sa jag det.
Det kommer allting alltid naturligt tillbaks till: vad kan jag tro på?
Eller för att uttrycka det annorlunda: vilken tanke är sann?
Eller: vad är sant?

Hur vilse jag än går, hur mycket allt än faller sönder, så är det uppenbart att i alla fall detta ”verktyg” finns kvar: vad är sant? För vad som är coolt är att det på något sätt inte är bara ett verktyg, utan det är liksom vad som finns kvar när allting annat faller sönder.
Det är samtidigt en ordkombination som GÖR att allting faller sönder, inklusive själva ordkombinationen själv.
Den river allting, inklusive sig själv.
Och inte nog med det, man kan säga att ”vad är sant?” ÄR själva sönderfallet.

Jag får panik, försöker grabba tag i något, men ingenting håller ihop.
Jag kan inte bevisa något.
Och den enda fråga som återstår är just: vad är sant?
Det är ingen tanke som jag behöver konstruera och hitta anledningar för att fråga mig.
Det är som att den frågan är den mest grundläggande fråga mitt intellekt spontant ställer sig när allt annat gått sönder.
Man kanske (kanske!) kan gå så långt som att säga att det liksom är med den frågan som mitt intellekt i grund och botten uppstår. Det är liksom golvet i det hela.

Men egentligen är frågan från första början bara ett frågetecken, ett undrande, ett ”vad?”.
Detta är egentligen intellektets första steg.
Sedan utvecklas frågan direkt vidare och blir till ett: ”vad är?”, och går direkt vidare till ”vad är grejen?” / ”vad är sant?” / ”vad kan jag tro på?” etc.

Det verkar som att det sker naturligt.
Och när vi fokuserar på denna grundläggande tendens i intellektet, ”vad?”, utan att förlora oss i de oändliga ”att” / ”det här, det där” etc. som intellektet så gärna vill skapa som svar för att slippa vara så naket och skört; när vi istället för att begrava intellektets udd i dessa saker, och tillåter det att vila i sitt naturliga tillstånd där det behåller sin fulla grundläggande kraft, så förstörs allt som intellektet rör vid istället för att förlora sig i det, och sjunker bara djupare och djupare in i sin egen sanna natur.

Sanningen ska inte behöva, och antagligen kan inte rationaliseras fram, utan sanningen är det här, nu. Sanningen måste vara det enklaste som finns, det som är mest konstant och grundläggande, och alltså, om det går, bör det vara det lättaste som är att plocka fram just här och nu. Det är vad som är närvarande hur långt man än går vilse och hur intrasslad i spindelns nät man än blir.

Det är som någon sa att när man kaster in alla livsfilosofier och precis allting in i elden, vad är det då som kvarstår?
Jo själva elden.
Denna fråga är så nära själva elden att de (åtminstone nästan) är samma sak; den bränner upp sig själv, men kvarstår som en brinnande eld. Möjligen dock att frågan är en liten modifikation trots allt och kommer att brinna upp även den, men i vilket fall måste den leda så nära som man kan komma sanningen.

Det är på något sätt lugnande.
JIIIPPIIIIEEEE, julafton!!!!!!! : )
Jag har något som är fast, något att stå på, sedan att detta något är fritt fall spelar ingen roll, huvudsaken är att det är något. Jag står alltså inte, utan jag faller, men ok det är schysst! Jag faller i den frågande förvirringen. Men jag har inget emot att falla, det är i alla fall något!
Det värsta är det desperata sökandet, fastklamrandet vid saker, och rädslan för att de kommer gå i bitar närsomhelst.
Det värsta är när man är skör och rädd och i sönderfall, men förnekar det med all sin kraft.

Men att saker går i bitar, kan inte gå i bitar, för det går redan i bitar.

Att tillåta den grundläggande frågan att skina fram bryter upp motståndet och fastklamrandet och försätter en i fritt fall.
Det smärtsamma med fritt fall verkar vara just motståndet och fastklamrandet.

MEN.
Det här är så abstrakt och stort, jag måste fila vidare på det.
Jag vräker bara ur mig saker här som jag inte vet huruvida det faktiskt stämmer.
Men för att gå vidare…

Jag har nu konstaterat att ”vad?”, och vidare ”vad är sant?” etc. verkar vara kvar hur jag än gör, hur vilse jag än går.
Och även att frågan uppenbarligen är något jag har framför mig att arbeta mycket med, PÅ RIKTIGT.

Men låt oss nu gå vidare och utforska de andra verktygen vidare.

Fortsättning följer i ”Mer om tankeverktyg – Vad är jag?”